Bonniers konstutställning
Jag valde det sista filmrummet, de som var skapat som ett trashigt tonårsrum. Det var allt i rummet som tillsammans skapade en effekt. Skulle man ta ut något och lägga det som ett ensamt verk skulle de inte ha samma mening eller betydelse. De var tillsammans som detta blev ett eget och ett enastående verk. Rummet bestod av två sänggavlar med soffor på sig, solstolar, glasskåp, sand, och smutskläder. Det fanns även en massa instrument framme vid skärmen som låg sönderslagna och helheten på rummet gav ett trashigt intryck. Men utan musiken och filmen som fanns i detta rum så hade man inte riktigt förstått verket. Musiken gjorde så mycket. De hade i princip snabbspolat rösterna så de pratade snabbt och ljust, nästintill pipigt. Och filmen var mycket klipp och det hände saker snabbt och mycket, tillsammans med alla färger filmen hade i sig så blev huvudet yrt och man fastnade sittandes i soffan och kunde sitta där i evigheter. Man blev som hypnotiserad. Utan rummets alla smådetaljer så hade inte verket fått fram lika stor tydlighet och det hade inte blivit lika extraordinärt. Vilket resulterar till att någon detalj hade försvunnit (eller som när man var i rummet men inte hade hörlurar på sig, och alltså inte hörde musiken) så förstod man inte riktigt vad de ville framföra. Det är såklart inte helt säkert vad budskapet var men jag tror att det var att det är så vi ungdomar håller på och de drev med dagens ungdomar och hur programmen vi tittar på är. De överdrev men fick fram sin poäng ganska tydligt. Personligen blev jag yr, illamående och som hypnotiserad. Det hände så mycket på en gång att inte ögonen riktigt hängde med. Det gjorde att man på något sätt satt kvar och typ fastnade i skärmen och musiken. Jag skulle säga med mina egna ord att man blev hjärntvättad.
Jag tyckte också att det var en överdriven version av dagens samhälle men samtidigt så kände jag att det kanske är så här vårt samhälle kan bli eftersom detta har växt fram mer och mer. Jag tyckte detta verk var intressant och jag tyckte även att det fanns mycket att skriva om och själv kände jag mig lite träffad av verket. Det kändes som de försökte påpeka för oss ungdomar hur vi beter oss och att vi ska kunna se de med egna ögon.
Rummet var extremt mörklagt men även vissa ljuskällor fanns. Den största ljuskällan var filmskärmen. Den lös upp rummet med sina starka färger, men i helhet var rummet fortfarande ganska mörkt. Men filmens färgskala var som om de dragit upp både intensiteten och kontrasten något extremt. Man fick typ ont i ögonen av att den var så färgstark. De hade mycket neon färger i filmen har jag för mig. Och jag tror rummet var mörklagt för att det skulle få skärmens färger att synas bättre. Det hjälpte såklart med budskapet det med. Jag tycker att mörkret på något sätt kändes som om det var så andra ser på hur vi beter oss, det är liksom föräldrarnas uppfattning att vi har stökiga mörka rum, sminkar och klär oss trashigt. Även hur vi har mycket hemligheter och instängda (inte riktigt visar alla sidor och känslor för de vuxna). Jag tror att den största idén var att vi skulle få en inblick på hur samhället uppfattar dagens ungdomar och självklart tycker jag att det var överdrivet, men ofta överdriver man ju för att få fram budskapet lättare. Det är dagens ungdomar som blir framtiden och därför behöver vi mogna och inse hur vi påverkar världen nu, för att kunna förbättras och påverka framtiden så måste vi först få inblick på vad vi gör för fel för att sedan kunna ändra och förbättra det.
Konstnären har använt sig av visuella verk såsom rummet, möblerna och sönderslagna instrument för att ge ett starkare och klarare budskap. Men det medium som verket innehöll var film och musik. Dessa kompletterade varandra och gav ett starkt intryck av rädsla, skrik och mörker. Utan något av de två medierna så blev intrycket inte alls densamma. Man hade kanske kunnat använda sig av internet. För mycket av vår tid spenderas där, och det hade kunnat ge ett nytt sorts budskap, så som att det är svårt att kontrollera vad ungdomar säger och gör för att de på ett sätt sker i hemlighet. Det är även så att det gör att det är svårt att stoppa så som nät mobbing och annan sorts utstötthet, eftersom ofta vet man inte ens att det pågår och ungdomen själv kan ha svårt att berätta. Och då hade de kunnat pressa på att vi nu förtiden i princip lever via och på internet. Men å andra sidan så hade det inte blivit samma budskap. Och därför passade väl dessa medier bäst till verkets budskap.
